Du vet inte vem jag är och det spelar för tillfället ingen roll men jag ska nu berätta för dig om en av historiens största händelser, det är ingen trevlig händelse och det var aldrig ment att vara det, men för att du ska förstå vad som hände och varför det slutade som det gjorde. 

Ska jag berätta allt från första början, flera år innan händelsen. 

Jag ska berätta historien om bröderna Price.         

Morgon solen hade just slängt ut sina långa fingrar mot det stora gröna huset i slutet av Harwold road och en hög duns väckte upp den mörkhårig långsmal pojke, Percy, ur en av hans trevligare drömmar, en dröm om turkosa vatten och gröna kullar.

”Ajajajajaj… dumma, korkade soffa, lyft pappa, den står på mina tår!” tjöt en liten pojkes röst utifrån halen.

Percy rullade över på rygg och sträckte sig rak lång i sängen. Ett tag låg han bara där, lyssnade och njöt av att höra sin lillebror klaga över arbete som egentligen borde vara hans eget. 

Idag skulle de sista sakerna packas ihop och köras till de ny huset. Han visste inte vart de låg och han var inte tillräckligt nyfiken för att ta reda på det heller, och varken hans mor eller far hade sagt något och tydligen skulle de inte säga det heller. 

Men vem brydde sig egentligen. 

Inte Percy.  

“Percy är du vaken!? du måste hjälpa oss med lådorna i hallen”,

Percys mor Rias röst ekade ända upp till hans rum på över våningen.

Han suckade djupt, satte sig upp och slängde benen över säng kanten, golvet var kalt och damigt mot hans nakna fötter. Han hade nog aldrig sätt sitt rum så tomt, det hade alltid varit så mycket prylar och så stökigt att de inte ens gått att se golvet, nu kunde han till och med se att det stora fönstret som blickade ut mot gatan. 

Där ner på uppfarten stod flyttbilen. En Mercedes-Benz Atego 816 för att vara exakt, den såg tråkig och gammal ut, lite rostig till och med.  

”Peter Percyan Price om du inte kommer ner nu med desamma och hjälper din far och bror, så…” Ria stannade mitt i meningen som hon glömt bort vad hon skulle säga.

Percy väntade på att hon skulle fortsätta men det gjorde hon inte, han hoppade motvillig upp ur sängen och drog på sig gårdagens klädsel som bestod av en grå t-shirt och ett par svart jeans. På väg ner för trappen märkte han till sin stora lättnad att hans bror och far redan hade hunnit ut med soffan på gården.

Ria stod i köket och höll på att plocka ur kylen, hon hade precis lagt ner ett mjölk paket i kyllådan när hon såg att Percy stod i dörr öppningen.

”Hej vännen, du ser ju helt slut ut”

Hon log sitt vanliga söta leende och torkade händerna på förklädet innan hon gick tillbaka till kylen.

“Är du hungrig finns de valnötsbröd på bänken bredvid äppelskålen och pålägg i kylväskan”

”Det smakar nog minst lika gott idag som igår” hon tittade på honom och log.

Ria var nog de sötaste människorna i världen med sitt blonda midjelånga hår som var så ljust att de såg helt vit ut, för tillfället var det dock uppsatt i en lång hästsvans, hennes magiskt turkosa ögon glittrade mot honom, vem som helst som såg henne skulle få lov att titta två gånger för att försäkra sig att hon inte var en tjugoårig flicka och när hon stökade runt i köket såg hon ut som ett litet barn som lekte.

Köket gapade lika tomt som resten av huset, och den hemtrevliga doften av nybakt bröd som alltid legat som dimmor, var som bortblåst.

Ria granskade honom där han stod lutat mot dörrkarmen ”kan du ta ut kylväskan till bilen, den som står på golvet bredvid porslinslådan, är du snäll” hon pekade med ett smalt fingrar på en grön väska som stod på golvet.

Percy tittade på väskan med avsmak, han hade ingen lust att hjälpa till. Han ville ju inte ens flytta, men motvilligt tog han med den ut.

Det var hemskt stökigt på uppfarten bruna papplådor stod travade på varandra, golvlampor, fåtöljer, ett gammalt fult vit piano och annat skräp.

Det var ofattbart hur mycket saker familjen Price hade fått plats med i deras nu gamla hus.

Percy kunde räkna till minst 26 lådor. 

Hans egna lådor stod redan i lastbilen och var markerade med en stor röd klisterlapp som sa, hanteras försiktigt. Han tittade runt på lådorna som stod närmast och fann en av sin fars lådor.

Den måste kommit inne från hans kontor eftersom det stod öppna inte på locket, men när hade Percy någonsin lyssnat på vad den gamla gubben sagt.

Han lirkade snabbt upp tejpen och öppnade, övers fann han ett smyckeskrin, ett mycket gammalt skrin.

Den var tung och lite större än en bok på 500 sidor.

Skrinet var gjord i rent guld och dekorerad med en massa oigenkännliga ord på ett annat språk och mystiska växter.

Men de som var mest iögonfallande var att på locket var den dekorerad med ett varg huvud som vilade mot en märklig symbol, två månar som var vända mot varandra den ena var en perfekt böjd bannan formad måne medan den andra var så tunn att den snart skulle försvinna.

I mitten av den runda symbolen fanns en ensam aftonstjärna.

Någonstans långt… långt back i sitt minne kunde han känna att han sätt den förut men hade inte en aning om vart.

Han stack ner handen i lådan och rotade runt lite mera men fann bara massor av mappar och pärmar med samma märkliga ord.

Väldigt noga förseglade han kartongen igen i hopp om att det inte skulle märkas att någon öppnat den och gick mot bilen.

Han ställde väskan på marken vid bilen och lutade sig mot den svarta suv´ n.

Det var sommarlov och luften var varm, det kan ha varit därför han inte känt att han gått ut utan skor eller strumpor.

”Hej, Percy!” Jack tittat fram bakom en trave lådor med ett stort leende och ögon lika gröna som gräset.

 ”Du har sovit jätte länge, vad drömde du om i natt? du pratar i sömnen vet du, du pratade om en tjej, Amy” Percys ansikte blev varmt och han kände rodnaden stiga ända nere från fingertopparna, Amy var egentligen ingen speciell, bara en ny inflyttad tjej som han råkat titta på lite extra i klassrummet de senaste veckorna men nu spelade det inte någon roll eftersom han aldrig skulle träffa henne igen.

”Det ska du skita i, din lilla…” han tittade elakt på den lilla pojken och gjorde sig bered att sparka till honom.

”Percyan du skulle bara våga var oförskämd mot din lillebror, du är tolv år gammal du borde veta bättre” Peter Price tonade upp sig bakom Jack med ett buttert ansiktsuttryck. 

Pojkarnas far var en lång muskulös man med mörkbrunt hår och en ovanlig brun färg på ögonen. 

Han såg också ut att vara bestämd med sitt korta hår, skäggiga ansikte och de alvarligt smala ögonen. Han bar en mörkgrön rock broderad med rosor i silver och matchande svart byxor med samma mönster fast i den mörkgröna nyansen, han såg inte riktigt ut att passa in bland alla lådor, han såg ärligt talat inte ut som om han var kläd för att plocka ut i last bilen.  

”se så, hjälp Jack med de lättare lådorna, så kommer vi snabbare iväg”. Peter vände sig om och gick mot huset med bestämda steg. Percy hade aldrig kunnat skaka av sig känslan av att hans far måste tyckte lila om honom eller åtminstone inte gilla honom, han fräste nästan alltid t i köket och hon et och såg ut som et litet barn som lekte. ger för att försäkra sig att hon inte var en tjugoårig flickaåt honom och log sällan. 

Det var otroligt orättvist att alla älskade Jack men tyckte Percy var alldeles för tystlåten och tillbaka dragen för att ens försöka sig på att gilla honom. Percyan var ju inte sån egentligen, han var en utåtriktad, glad, smart pojke som inte hade några problem med något, utom småbröder kanske.

Jack studerade honom utan att säga ett ord.

”Har jag odlat skägg över natten eller är jag alldeles för stilig för att du ska kunna slita blicken från” han tittade på Jacks fundersamma ansiktsuttryck och blev smått irriterad av uppmärksamheten, men han suckade och kunde inte förmå sig att vara sur eller irriterad på den glada och nyfikna lila nioåringen.

”kom ingen, lillebrorsan så plockar vi in lådorna i bilen” sa Percy och rufsade om Jacks Mörkbruna kortklippta kalufs.