Percyan Price

Percyan Price

Du vet inte vem jag är och det spelar för tillfället ingen roll men jag ska nu berätta för dig om en av historiens största händelser, det är ingen trevlig händelse och det var aldrig ment att vara det, men för att du ska förstå vad som hände och varför det slutade som det gjorde, 
Ska jag berätta allt från första början, flera år innan händelsen. 
Jag ska berätta historien om bröderna Price.         

Morgon solen hade just slängt ut sina långa fingrar mot det stora gröna huset i slutet av Harwold road och en hög duns väckte upp den mörkhårig långsmal pojke, Percy ur en av hans trevligare drömmar, drömmen om turkosa vatten och gröna kullar.

”Ajajajajaj… dumma, korkade soffa, lyft pappa, den står på mina tår!” tjöt en liten pojkes röst utifrån halen.

Percy rullade över på rygg och sträckte sig rak lång i sängen. Han lyssnade, ett tag låg han bara där och njöt av att höra sin lillebror klaga över arbete som egentligen borde vara hans. 

Idag skulle de sista sakerna packas ihop och köras till de ny huset, han visste inte vart de låg och han var inte tillräckligt nyfiken för att ta reda på det heller, och varken hans mor eller far hade sagt något och tydligen skulle de inte säga det heller.
Men vem brydde sig egentligen. Inte Percy.  

“Percy är du vaken!? du måste hjälpa oss med lådorna i hallen”,

Percys mor Rias röst ekade ända upp till hans rum på över våningen.

Han suckade djupt, satte sig upp och slängde bena över säng kanten, golvet var kalt och damigt mot hans nakna fötter. 
Han hade nog aldrig sätt sitt rum så tomt, det hade alltid varit så mycket prylar och så stökigt att de inte ens gått att se golvet, nu kunde han till och med se att det stora fönstret som blickade ut mot gatan. Där ner på uppfarten stod flyttbilen en Mercedes-Benz Atego 816 för att vara exakt, den såg tråkig och gammal ut, lite rostig till och med.  

”Peter Percyan Price om du inte kommer ner nu med desamma och hjälper din far och din bror, så…” Ria stannade mitt i meningen som hon glömt bort vad hon skulle säga.

Percy väntade på att hon skulle fortsätta men det gjorde hon inte, han hoppade motvillig upp ur sängen och drog på sig gårdagens klädsel som bestod av en grå t-shirt och ett par svart jeans. På väg ner för trappen märkte han till sin stora lättnad att brodern och fader redan hade hunnit ut med soffan på gården.

Ria stod i köket och höll på att plocka ur kylen, hon hade precis lagt ner ett mjölk paket i kyllådan när hon såg att Percy stod i dörr öppningen.

”Hej vännen, du ser ju helt slut ut, du kan i alla fall få hjälp mig att packa maten” Hon log sitt vanliga söta leende och torkade händerna på förklädet innan hon gick tillbaka till kylen. 
Ria var nog de sötaste människorna i världen med sitt blonda midjelånga hår som var så ljust att de såg helt vit ut och den magiskt turkosa färgen på ögonen, vem som helst som såg henne skulle få lov att titta två gånger för att försäkra sig att hon inte var en tjugoårig flicka. 
Hon stökade runt i köket och hon såg ut som ett litet barn som lekte.

Köket gapade lika tomt som resten av huset, och den hemtrevliga doften av nybakt bröd som alltid legat som dimmor, var som bortblåst. 
Ria granskade honom där han stod lutat mot dörrkarmen ”kan du ta ut kylväskan till bilen, den som står på golvet bredvid porslinslådan, är du snäll” hon pekade med ett smalt fingrar på en grön väska som stod på golvet. Percy tittade på väskan med avsmak, han hade ingen lust att hjälpa till. 
Han ville ju inte ens flytta, men motvilligt tog han med den ut. 
Det var stökigt på uppfarten lådor stod travade på varandra, lampor, fåtöljer, ett gammalt fult piano och annat skräp. 
Varför kunde de inte bara stanna här. Han ställde väskan på marken vid bilen och lutade sig mot den svarta suv´ n. Det var sommarlov och luften var varm, det kan ha varit därför han inte känt att han gått ut utan skor eller strumpor.

”Hej, Perry! Du har sovit jätte länge, vad drömde du om i natt? du pratar i sömnen vet du, du pratade om en tjej, Amy tror jag” Jacks tittat fram bakom en låda med ett stort flin och ögon lika gröna som gräset. ”Det ska du skita i, din lilla…” han tittade elakt på den lilla pojken och gjorde sig bered att sparka till honom.

”Percyan du skulle bara våga var oförskämd mot din lillebror, du är tolv år gammal du borde veta bättre” Peter Price tonade upp sig bakom Jack med ett buttert ansiktsuttryck. 
Pojkarnas far var en lång muskulös man med mörkbrunt hår och en ovanlig brun färg på ögonen. Han såg ut att vara bestämd med sitt skäggiga ansikte och de alvarligt smala ögonen. ”se så, hjälp Jack med de lättare lådorna, så kommer vi snabbare iväg”. 
Peter vände sig om och gick mot huset med bestämda steg.
Percy kunde inte skaka av sig känslan av att hans far måste tyckte lila om honom, han fräste nästan alltid åt honom och log sällan. 
Det var otroligt orättvist att alla älskade Jack men tyckte Percy var alldeles för tyst och tillbaka dragen, ingen försökte ens att lära känna honom. Inte konstigt att ingen gillade Percy, ingen hade försökt att förstå honom.

jag la upp den gamla idag bara för att den är ändra, den ny kommer i morgon... hoppas ni blev nöjda : )